As the title says. Känns som om jag bryr mej för mycket, helt enkelt.
Det finns två sidor av det though:

Känns som en stor jävla svaghet, särskilt när man sagt till människan allt man vill säga, och sedan ångrar sej när allt inom mej börjar koka sönder, hela kroppen börjar skaka, tårarna börjar rinna, och man vill verkligen inget annat än att dö i det ögonblicket..

Fast jag kan inte hjälpa det, ibland känns det som en otrolig styrka. Ett övertag jag har, för jag kan säga så. Jag kan känna så. Jag kan säga till människan hur mycket den betyder för mej.

Tills du kom in i bilden. Då förändrades det. Då delades jag i två halvor, jag blev två olika sidor. En sida av mej tänkte att jag bara skulle säga det. Låta det vara så enkelt, bara få ut det. Den andra sidan av mej sa att: Varför? Varför skulle den personen bry sej, känna samma sak?"
Och så har dom rösterna överröstat varandra i flera månader. Men egentligen har den "dåliga" sidan egentligen vunnit, för jag bara går här, och har fortfarande inte sagt/visat det. Fast en del av mej har nog gått runt och hoppats på att du skulle ta steget, att du skulle vågat, istället för mej. Så att jag skulle slippa vara modig.


Varför, varför vågar vi inte?

Allt vi har är det här. Det här livet. Det är allt vi får. Borde inte det få oss kämpa för det vi har? Borde det inte få oss att se förbi allt, och få oss att våga? För om man tvekar hela livet, ångrar man sej tills det är försent. Och då får man leva med det. Man får leva med sej själv, och sin feghet. Man får leva med ånger, resten av livet.
Om det inte är det som får en kämpa, vad är det då?
Vad är det?
Ska vi bara sitta och hoppas på att andra gör saker för en?
Sitta och hoppas, sitta och fega, hela livet?
Ska vi sitta här, föralltid, och aldrig våga?
Nej.
Vi ska resa oss upp, vi ska våga.
Våga vara modiga, våga trotsa fegheten.
Vi ska våga gå fram till personen som betyder så mycket, och säga just det: "Du betyder mycket för mej".
Sedan kan dom ta det hur dom vill, men då har du ju fått det ur dej. Då har du det inte inom dej längre. Då finns det i luften, och vadsomhelst kan hända. Då slipper du fundera på vad som hade hänt, om du vågat.
Vi ska våga. Vi ska sluta fega, för det här livet är somsagt förmodligen allt vi har. Och det är för kort, för kort för att vi ska tveka. För kort för att vi ska undra. För kort för att vi ska vara fega. Det, om något, borde driva dej. Det driver mej nu, det känner jag. Jag ska våga.

Det kan betyda otroligt mycket också, för personen som får höra de få orden. Det kanske till och med räddar liv, för att den personen trodde att den bara gick är och var osynlig.
Så med sina ord, kanske man gör dom synliga. De få orden, kanske var allt den personen väntade på, ville höra.
De få orden kanske gav personen hopp. Då räddar de orden båda två.
För om man har orden gömda inom sej en lång tid, kankske dom börjar äta upp dej. Man går runt varje dag, och vill våga. Man vill inget annat än att våga. Man hoppas inte på någonting annat, än att en dag att man ska våga.
Det måste ju ändå vara så mycket bättre, att ha sagt det och att slippa ångra sej, än att leva med att aldrig sagt det.

"Du betyder mycket för mej. När jag ser dej, vill jag inget annat än att vara nära dej. Allt jag någonsin tänker på, är att hur det skulle vara att vara med dej." De enkla meningarna. Borde de egentligen vara så svåra att säga? Borde de orden vara så svåra att få ur sej? Det är ju bara ord. Även om man menar det, är det bara ord. De 33 orden, är de så svåra? Tydligen, för vi går runt och tvekar så länge. Men vad är vi rädda för? Att personen ska neka? Att personen ska gå runt och säga till andra allt det du sa, allt det du menade från ditt hjärta? Att personen ska svara dej genom att säga: "Vad sött, men jag har redan någon annan.", och att man tvingas gå runt och se dom personerna vara tillsammans, precis som du vill vara med den personen? Att personen ska stampa på ditt hjärta tills det brister och du vill dö? Att personen faktiskt känner samma sak? Eller är vi rädda för att vara som alla andra? Eller, är vi helt enkelt bara så rädda för att visa vad vi känner, att blotta oss? Är vi rädda för att bara visa oss mänskliga? Är vi rädda för att vara människor?
Nej, no more. Det är slut med det.





Jag vet att jag ska våga. Vågar du?

Hemma nuhu, precis varit i skolan och lämnat stuff.
Dom höll like, på att fixa golvet och stuff vid entrén
Sjukt konstigt att vara där
Alla minnen bara stormade tillbaka
Allt vi gjort där, allt vi sagt
Allt vi varit
Finns där
Finns inom dom väggarna
Och bara existerar där
Minnena som finns där,
Kommer alltid finns där
Gömda, osynliga
Men dom kommer vara där
Föralltid

Åh, vad jag gillar att vakna 8 på morgonen på sommarlovet.
Det är bara underbart.... inte.
Särkilt när man inte orkar ligga och försöka somna om igen.
Lol det här blir ett kort inlägg, för jag pallar inte mer & ska se Top Model. Yay
Toodiloo

Jag är trött. Och typ segast i världen
Vakna för like, en timme sen, men min hjärna har nog inte vaknat än, lol
Idag ska jag göra absolut ingenting, najs äre
Kanske ringa nån, men jag vet inte direkt om jag pallar
Ska bara och sitta och stirra rakt ut i ingenting
Ska strax krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och lyssna på musik, och så ska jag ligga där hela dagen
Och det här inlägget made no sense at all
Godnatt

Yäääz, jordgubbar är godast i världen. Mätt somfan är jag, och jag har inget att göra. Fast ska sitta och dråga lite music nu, och sen ska jag om jag orkar fixa popcorn och slänga mej framför teven. Jävlar vad ansträngande, lol.
Imårn ska jag nog ringa och höra med nån människa om den vill stå ut och vara med mej hela dagen, eftersom jag inte har något annat att göra, och så ska jag hänga upp min tavla, mihi.
På söndag kommer släkten = få presenter. Det gillar vi. Då får jag min Papa Roach skiva, som jag ska nöta lite. Nästa vecka drar Nea till Sthlm, och... jag ska slänga mej i hennes resväska, för Bella ska också dit då och, ja. Would've been great.

Innan jag åt läste jag nåra sidor ur dagboken från typ förra året. Det är helt otroligt hur mycket man utvecklas och förändras, really. För jag såg mej själv som absolut ingenting innan. Världen betydde inget, det fanns nästan inget som betydde något. Geez, vad mycket som har hänt sen dess. Fast människor do sux fortfarande, men jag antar att det är något som aldrig kommer förändras, hur många år som än går.


Promise me you think of us
As a time so wonderful
Promise me you think of us
Still bright, still colorful
Promise me to look back at us
As a time in your life you enjoyed


Nej, nu ska jag dumpa datorn och lägga mej och fortsätta dråga Dead by April
Toodiloo

Just nu känns det verkligen inte som om jag har sommarlov. Jag behöver inte sommarlov. Jag behöver allt annat än ett sommarlov. Det är som om: "Är inte helgen slut snart?" Lol, känns helt sjukt. För jag behöver inte ett sommarlov. Om man jämför med de andra åren, är jag otroligt utvilad redan. Det känns som om jag kommer spendera mitt sommarlov att intala mej att jag faktiskt har det, sommarlov. Ganska skumt, ja. Och den här våren har jag inte ens längtat efter lov, jag har bara gått runt och hoppats att lovet aldrig skulle komma. Men det kom, and I survived!
Och jag tänker inte tillbringa mitt sommarlov med att vara sadface över saker, verkligen inte. Alla problem som jag tror jag har med en människa, ska jag bara slänga åt sidan och ignorera. För det här sommarlovet ska vara så jävla awesome, och jag tänker inte låta något förstöra det. No fucking way.
Fast dock suger det lite att jag är helt förkyld nu. Lol min röst låter helt cepe.

Men idag ska jag inte göra någonting, bara sitta hemma och... sitta.
Eller så drar jag till nån kompis, I dunno yet.
Och i midsommar? Inte en enda sak att göra, ska bara sitta hemma och dega. Jag kommer ha så kul
Toodiloo

Systern min och Johnn är bästa i hela världen.
Dom gav mej In Flames autografer
När dom var på Srf
Awesome somfan asså
Ska hänga på min vägg
Fan vad lycklig jag blev!
Dom skrev till och med en hälsning, hihi

Toodiloo

Slutat nu
Det var inte så hemskt som jag trodde
Men fortfarande hemskt
Och jag grät
Dock inte så mycket som jag inbillade mej att jag skulle göra
Men grät gjorde jag

Anyway, gröningen med klassen ikväll. Blir awesome
Nu ska jag sitta och lyssna på musik och tralla lite
och öppna betyget, ohmy
& laters ringa människor
och sen... gröningen fersure

Toodiloo

Skolavslutning idag.
Jag kommer dö lite
Gråta somfan
Måste dra nu,
Nea kommer snart
Jag får panik, för jag vill verkligen inte sluta
Fan också

Kortfattar mej kort, är jävligt sadface och ska ligga på golvet, borra ner huvudet i min underbra kudde och lyssna på bra musik. Det gillar vi <3

Anyway, imårn blire 8.30 på skolgården - skolavslutning = Jag kommer gråta och tjuta som in i helvete. Känns det som iaf. Ohmy, det går fortfarande inte in. Får inte plats, att jag inte längre kommer gå samma skola som dom, inte se dom sen varje dag, och inte ha samma trygghet. För det kommer jag sakna. Tryggheten dom skapade. Ahmagad, jag vet fan inte hur jag ska klara mej utan dom. You guys äre bästa som finns <3 Ni vet vilka ni är
Och idag köpte jag och Linn vår älskade kladdkaka mhm <3 Som vi egentligen skulle köpt i sjuan, lol. Men, better late than never.

Kommer väl skriva här senare I guess, och fälla ännu fler tårar
Nu ska jag gå och lägga mej i sängen, mip. Jag älskar min säng <3

Toodiloo

Jag kollade just igenom bloggelibloggen och insåg att jag nästan inte gjort nåt annat än att lallat om skolan och allt det där på senaste tiden. Känns faktiskt ganska enformigt, men det är i stort sett allt jag tänkt på nuförtiden, har inte haft tid att tänka på något annat så mycket som jag grubblat. Anyway, imårn äre brännboll och grillning med klassen, det blir awesome. Sennn, på tisdag, äre skolavslutning. Kommer vara sadface och gråta som in i helvete känns det som. Men jag klarar mej, det gör jag alltid. Laters, på kvällen då, ska jag med mina darlings till stan och mysa, mihi. Sen på Onsdag fyller jag år, och ska förmodligen inte göra något alls, haha. And... jag har önskat mej (till min födelsedag dåva) att se Sonic Syndicate (<3) innan sommarn är slut = innan Roland slutar. Wooah, det var längesen jag skrev om det. Och på mamma lät det faktiskt som om hon skulle fundera, WOOH! För att inte gå i samma spår igen om Roland och detdär, ska jag skriva om..... SOMMAR! Den kommer bli awesome. Verkligen. Kanske se Sonic dåva (om jag får det kommer jag bli lyckligast i världen och skriva somfan om det), träffa människor, bl.a Neapea och Isabelle, WIIH!! <3 Blir fan höjdpunkten på hela sommarn vafan. Längtar as hell, det blir sjukt underbart. Sen i slutet av Juli äre Helsingborgsfestivalen. Det är så amazing varje år och då hänger jag på stan dygnet runt typ, hihi. Sen ska jag och människor (som inte ens vet om att jag bestämt det, lol) gå och se Thåström den 8 Juli. Inte för att jag lyssnar på honom, men bara för att han sägs vara så bra och det skulle vara kul. Annars ska jag bara åka till coola ställen (förhoppningsvis Göteborg), vara med kompisar 24/6, bada tills jag blir blå och sola tills jag är genomstekt.

Nej, nu ska jag gå och fortsätta se Benjamin Buttons otroliga liv, bra somfan verkar den
Laters
Toodiloo

Nu ska jag faktiskt ta och försöka att skriva
Utan att svämma över huset av tårar dåva


Well, jag bara känner att.... jag vill inte. Jag vill inte sluta skolan, jag vill inte ha sommarlov, och jag vill inte börja någon ny skola, hur bra den än är. För det kommer ändå aldrig bli detsamma som nu och innan. Jag kommer aldrig nånsin känna likadant, hur bra än nåt är. Det kommer aldrig att vara detsamma. Aldrig, aldrig, aldrig. Vad pessimistisk jag låter. Men, det är så jag känner. Det är så det är och alltid kommer att vara.
Jag önskar att jag hade lärt mej tidigare att uppskatta det man har, för just nu i slutet insåg jag att det var det det var, slutet. Och jag önskar att jag uppskattade tiden för nåra månader sen precis som jag gör nu, och tog vara på tiden vi hade kvar. Då kanske den tiden hade blivit bättre. Varför insåg jag inte tidigare att jag skulle sakna det så mycket? Varför insåg jag inte att det här verkligen var allt? Att jag aldrig får det tillbaka, hur mycket jag än önskar det? Att allt skulle vara över så snabbt? Känns verkligen som om det här halvåret har gått som ett ögonblick, för det har hänt så mycket, både bra och dåliga saker. Men hittills har det lätt varit det bästa året nånsin, really. Har aldrig mått bättre, och det känns som om jag aldrig har varit starkare. Även om sommarn kommer vare awesome, och då menar jag verkligen, truly:
 A W E S O M E!, så kommer det ändå inte räcka till för den här tiden.

Jag kan inte fatta att om tre dagar kommer jag inte längre gå dit varje dag. Jag kommer aldrig gå på den skolan längre. Istället, kommer jag börja på en skola som säkert också är bra, men det kommer ändå inte vara samma sak. På den här skolan känner jag till allt. Jag vet vart allt finns, jag vet vart jag ska gå, jag vte hur jag ska vara, jag vet hur alla andra är, jag vet allt. Jag tillhör liksom skolan på något sätt, för jag har gått in och ut genom åren. Men nu kommer jag inte göra det längre, nu kommer jag kanske aldrig tillbaka. Aldrig på samma sätt. Jag vet att jag kommer hälsa på, men what the hell, det är inte alls samma sak. Skolan är ju liksom en del av mej, för jag spenderar så mycket tid där, och har nästan alltid gjort det. Så... it sucks som in i helvete.

Och när jag lämnar skolan känns det som om när jag lämnar den lämnar jag alla minnen kvar där. Allt som har hänt, allt som jag sagt, och alla känslor jag haft stannar kvar där. Och när man sen kommer och hälsar på skolan om något år eller så, kommer den kännas främmande. Likadan, men ändå inte samma. Förändrad, förnyad.

Jag kan inte tänka mej att inte gå dit varje dag, det får inte plats i mitt huvud. Det finns liksom inte, att jag inte kommer träffa människorna där varje dag. Jag kan inte tänka mej att inte tillhöra den skolan längre. Att den inte kommer vara en del av mej längre. Tack vare skolan är jag den jag är. Jag hade inte varit den jag är, jag hade inte varit samma utan skolan och människorna där. Tack vare skolan gick jag igenom det jag gjorde. Även om skolan innan påverkade mej på ett dåligt sätt, hade jag inte lärt mej det jag gjort, om det inte varit för den. Därför känns det som om jag är skyldig den något. För den/dom har gett mej något som aldrig någonsin kan ersättas. Och nej, jag tänker inte lista och beskriva allt, för det skulle ta så lång tid. Och även om det sen gått en lång tid, kommer jag alltid minnas och sakna den och folket, för de var en så stor del av mej så länge.

Yes, säg vad ni vill, men det är så jag känner och det är så det alltid kommer att vara för mej. Och det finns inte en enda sak jag gjort där som jag skulle vilja göra ogjord. Det finns inte en enda liten sak jag ångrar där, för då hade jag inte varit densamma. Och I guess man kan sammanfatta hela den här röran med ett enda ord: Tack.

Blogga som aldrig förr vare väl?


*GRÅTA*


..............................

well, det här går ju bra
nope, jag lägger ner
det här går bara inte
varje gång jag ska skriva blir jag sentimental och börjar gråta
men jag ska skriva.
när jag lugnat mej dåva...
ohmy

toodiloo

Nu har alla gått och jag ska börja skriva, tjoho.



My darlings on tha party, hihi <3
Finns inga ord för hur mycket jag kommer att sakna er..

Anyway, middagen var awesome, fan det roligaste vi gjort like, ever med klassen. Nåra människor höll tal, vi fick se pinsamma (!) bilder, vi fick "danslektion" lol, och vi dansa somfan sen själva. Haha jag gillade hur alla skrek/sjöng/hoppa i slutet somfan, det var kul as hell hihi.

Och jag orkar verkligen inte skriva mer om detta nu, ska sitta och vara sadface instead. För att vi ska sluta dåva.
Skriver imårnnn, för jag har ändå ingenting annat att göra än att gråta floder, titta på gamla foton och bli sentimental, ringa människor och bli nostalgisk. Så, ja.
Toodiloo

Ska skriva kortfattat as hell nu dåva, för vi har gäster och jag ska snart gå ut och sociala mej.
Det var helt jävla awesome! Hade så otroligt kul & vi dansade/hoppade somfan. Och jag skrek och sjöng så mycket att jag trodde min hals (?) skulle gå sönder, hahaha.

Men skriver mer detaljer laterz, när jag har tid, muhu.
Toodiloo

Kort och ganska rolig dag idag.
Eller ja, rolig och rolig. Vi städade och stuff, sen gjorde vi typ "fallskärm" till våra ägg och testade om dom klarade sig från fönstret. (DET var kul!) Jag var massa duktig, och mitt ägg var fortfarande helt, mihi.
Seennn drog jag hem, städade och massa, & nu sitter jag här.

Om... *räkna* 3 timmar och like en kvart är jag på avslutningsmiddag på skolan, det kommer bli awesome. Faktiskt. Det har jag bestämt. Jag ska ta med mej min älskade kamera och fotografera som en jävla galning
Och om typ en timme hoppar jag in i duschen och gör mej i ordning. Eller well, inte helt dåva. Så långsam är jag inte. Men ändå. Nea kommer vid like... 5 or something, och då ska vi typ göra oss i ordning tillsammans och sen dra till skolan. (Nea ska gå i högklackat mohahaha!)
Middagen ska bli så jävla awesome. För det känns som om jag har sett fram emot det i like tusen år eller nåt. Och jag har bestämt att vi ska dansa så fucking mycket att vi har ont i fötterna imårn, haha. AWESOME!
Och yes, jag ska försöka bli lite normal igen. Nej, what the hell. Kommer ändå inte gå nu, så glad jag är lol.


I've never seen a smile that can light the room like yours
It's simply radiant, I feel more with everyday that goes by
I watch the clock so I can make my timing just right

Would it be okay?
Would it be okay if I took your breath away?


Och jag har ingenting att göra. Får väl sociala mej, droga music och hoppa runder som en galning tills jag ska göra mej i ordning.
See ya laters
Toodiloo

.... sluta skolan. Det är ganska galet haha, föratt för nåra månader sen så ville jag typ inget annat. Fast på ett sätt vill jag ändå sluta nu. Bara för att det ska bli så jävla skönt med sommarlov och att vara ledig. Och varför jag inte vill? Well, jag säger bara att det är nåra saker jag vill göra först innan jag slutar. Men tror inte längre jag vågar, så.. Men, kan alltid hoppas. På det bästa. "Hope for the best, plan for the worst. That's what my life is all about"
Jag vill heller inte sluta för att den skolan har liksom varit lite som ett andra hem i 10 år. Visst, jag har haft mina stunder då jag verkligen, verkligen, verkligen inte velat vara kvar alls. Bara... struntat i skolan och flyttat långt bort. Därför äre faktiskt ganska otroligt hur långt jag kommit. Om jag skulle kunnat gå tillbaka i tiden för att säga till mej själv i November typ, att jag skulle kommit så här långt, till att faktiskt ha ångest och panik för att jag skulle sluta, skulle jag aldrig trott mej själv. Aldrig, aldrig, aldrig.
I November/December var jag så himla trött på allt och alla (även mej själv) och skulle direkt sagt ja om någon erbjöd mej att flytta hundratals mil härifrån. Just då hade det gått så långt att jag inte brydde mej. Om någonting alls. Det var precis som om jag var ett skal av mej själv. Som om jag gick varenda dag och bara var, utan att leva och vara den jag var. Jag gjorde det heller inte lättare för mej själv, jag gick runt och inbillade mej att det aldrig skulle bli bra igen, att jag aldrig skulle må bättre, att jag alltid skulle känna mej lika hopplös och att jag aldrig skulle trivas någonstans igen.  Men jag vet inte, någonstans på vägen bestämde jag mej bara för att jag inte orkade längre. Jag orkade inte gå och känna så varenda dag, jag orkade inte vara hjälplös och hopplös längre. Jag bestämde mej för att kämpa och försöka istället. Så på något sätt lärde jag mej en läxa som alltid skulle var till hjälp. Och eftersom jag ändrade inställning till allt, så blev allt också bättre. Jag har mina ups and downs, men det har alla andra också.

Jag vet att ingen bad om det, och jag vet inte varför, men jag skrev det. Det är långt ifrån allt, men det är en del.
Nu ska jag gå och fortsätta baka. (Lol vad kul det lät, efter massa seriösa saker, och sen: "Nu ska jag gå och fortsätta baka" Hahaha. Men yeah.

Toodiloo

Jag har ingen aning
Ingen, ingen, ingen.

Vet fan inte vilken klänning jag ska ha på vår avslutningsmiddag med klassen, lol. Sitter nästan och känner ångest för jag inte kan bestämma mej haha. Står mellan en lång, blå/svart klänning och en grön kort dåva. Oh i dunno. Really.

Idag i skolan gjorde jag like..... ingenting. Absolut ingenting
Bara... byggde broar, städade skåp och tog spruta. Väntade mej att sprutan skulle kändas som like en kula i armen or something, men när hon stack in den i armen och sprutade in... det hon skulle spruta in, kändes det ingenting. Hihi, det var cooolt.

Imårn ska jag inte heller göra ett skit, förutom när jag kommer hem dåva, för då ska jag se hur jag ska ha håret och stuff till middagen. Annars ska jag bara sitta och... göra absolut ingenting.

Nu ska jag fortsätta se Navy Cis. Massa bra äre, mihi.

Toodiloo

Jag
är
pissed
of

Really.
Som in i helvete
Vill bara gråta så arg jag är
Jag vill bara.... skrika somfan rakt ut, banga mitt huvud i väggen, slå sönder allt i min syn och.... stänga in mej i mitt rum och stanna där.

Jävla skitdag
Fan också
Fan
Fan

Nu dom här sista dagarna i skolan ska jag bloggat som jag aldrig nånsin gjort innan. Faktiskt. Ska fan blogga varenda dag. För att jag ska minnas hur allt var. Och för att jag ska komma ihåg hur mycket jag faktiskt gillade den här sista tiden.
Idag vare like bara en enda normal lektion, och det var tyskan. Fast jag gjorde dock inte ett skit, satt och drågade music, ignorerade alla andra och stängde in mej i min egen värld istället. Sennn.....  skulle vi ut och gå. Så jag och Nea gick. Haha, hur fan skulle vi kunna veta att vi skulle träffas innan? Lol, nu går Johan (Vår lärare dåva) runt och kallas oss skolkare, hahaha. Stämmer in på Nea though ;)

Sadface är jag fortfarande, men jag kämpar as hell på det. Ska verkligen försöka att tränga undan tankarna på det ur min skalle. Inte för att det kommer gå särskilt bra, för vart jag än går påminns jag om det. But I'll try.
Planer för ikväll: Ska försöka dumpa datorn, lägga mej i sängen och bara ligga där tills jag blir helt seg och somnar.

Såg precis att jag skriver jävligt skumt nu. Men whatever. På Torsdag äre avslutningsmiddag på skolan, och det ska fortfarande bli great, hur jag än mår då. För jag har sett fram emot det så mycket och länge så jag tänker inte låta mitt humör hindra kvällen, och that's it. Och jag måste välja klänning till kvällen också. Ingen aning om vilken jag ska ha, fuck that. Men, får väl prova dom ikväll och se.
Fredag = Student. Vilket betyder massa okända människor i huset. Haha omg vad den dagen kommer vara lång. Får dissa datorn då, ohmy.  

Helgen var massa bra, Sara och jag såg OTH från typ 18.00 till 03.00 hihihi. Vi fick dock en chock när vi vaknade och såg att klockan var 12.15. När jag kom hem sa jag ändå att vi var uppe vid 10, hrm.

Nu ska jag gå och se om jag ska laga mat, fast jag tror inte jag pallar. Skriver laters though.
Toodiloo

Jag drunknade inte i Bolmen!
Fast jag blev puttad av kanoten dock.
Men inte ens av Nea, utan av Linn. 
Jag hann inte ens hämnas på henne, damn haha! (But i will though)
En jävla massa myggbett har jag fått, och dom kliar som faaan
Men kul var lägret i alla fall.
Är inte alls trött faktiskt, fast jag bara sov nåra timmar om natten.
Jag orkar inte skriva mer right now, för jag ska finally logga in på bdb.
Men jag har btw inte saknat datorn så mkt som jag trodde jag skulle göra
Och det känns konstigt att vara hemma. Konstig men bra.
Det är alltid en sån stor jävla omställning, när man är nånstans
För på läger och stuff slipper man bry sej om allt, man kan liksom bara gå och... vara
Sjukt skönt.
Nu ska jag faktiskt sluta skriva och börja sociala mej på bdb
Skriver kanske mer här later, om jag har tid/orkar, wip
Toodiloo!

Ska fatta mej kort nu igen, för jag måste fixxxxa mej och stuff.
Om exakt en timme och..... 10 minuter sitter jag på bussen på väg till Bolmsö.
Det kommer bli fucking great, det har jag bestämt.
Snart möts jag och mina gifflar, ah kärlek
Det blir att muntra upp Nea massa och att springa runt och vara allmänt jobbig. Vilket jag är bra på, maha.
Anyway, Nea kommer om like 30 minuter, och då ska jag vara redo att... gå till skolan. Hahaha. Kul att gå med en fete stor och tung väska? Äh men, I'll make it.
Nu ska jag springa runt i huset och kolla så att jag inte glömt något, få panik och sätta mej på golvet och gråta över något obetydligt.

See ya! (Och om jag inte bloggar på Onsdag har jag förmodligen drunknat i Bolmen på grund av knuffen Nea gav mej från kanoten)