Nu ska jag faktiskt ta och försöka att skriva
Utan att svämma över huset av tårar dåva


Well, jag bara känner att.... jag vill inte. Jag vill inte sluta skolan, jag vill inte ha sommarlov, och jag vill inte börja någon ny skola, hur bra den än är. För det kommer ändå aldrig bli detsamma som nu och innan. Jag kommer aldrig nånsin känna likadant, hur bra än nåt är. Det kommer aldrig att vara detsamma. Aldrig, aldrig, aldrig. Vad pessimistisk jag låter. Men, det är så jag känner. Det är så det är och alltid kommer att vara.
Jag önskar att jag hade lärt mej tidigare att uppskatta det man har, för just nu i slutet insåg jag att det var det det var, slutet. Och jag önskar att jag uppskattade tiden för nåra månader sen precis som jag gör nu, och tog vara på tiden vi hade kvar. Då kanske den tiden hade blivit bättre. Varför insåg jag inte tidigare att jag skulle sakna det så mycket? Varför insåg jag inte att det här verkligen var allt? Att jag aldrig får det tillbaka, hur mycket jag än önskar det? Att allt skulle vara över så snabbt? Känns verkligen som om det här halvåret har gått som ett ögonblick, för det har hänt så mycket, både bra och dåliga saker. Men hittills har det lätt varit det bästa året nånsin, really. Har aldrig mått bättre, och det känns som om jag aldrig har varit starkare. Även om sommarn kommer vare awesome, och då menar jag verkligen, truly:
 A W E S O M E!, så kommer det ändå inte räcka till för den här tiden.

Jag kan inte fatta att om tre dagar kommer jag inte längre gå dit varje dag. Jag kommer aldrig gå på den skolan längre. Istället, kommer jag börja på en skola som säkert också är bra, men det kommer ändå inte vara samma sak. På den här skolan känner jag till allt. Jag vet vart allt finns, jag vet vart jag ska gå, jag vte hur jag ska vara, jag vet hur alla andra är, jag vet allt. Jag tillhör liksom skolan på något sätt, för jag har gått in och ut genom åren. Men nu kommer jag inte göra det längre, nu kommer jag kanske aldrig tillbaka. Aldrig på samma sätt. Jag vet att jag kommer hälsa på, men what the hell, det är inte alls samma sak. Skolan är ju liksom en del av mej, för jag spenderar så mycket tid där, och har nästan alltid gjort det. Så... it sucks som in i helvete.

Och när jag lämnar skolan känns det som om när jag lämnar den lämnar jag alla minnen kvar där. Allt som har hänt, allt som jag sagt, och alla känslor jag haft stannar kvar där. Och när man sen kommer och hälsar på skolan om något år eller så, kommer den kännas främmande. Likadan, men ändå inte samma. Förändrad, förnyad.

Jag kan inte tänka mej att inte gå dit varje dag, det får inte plats i mitt huvud. Det finns liksom inte, att jag inte kommer träffa människorna där varje dag. Jag kan inte tänka mej att inte tillhöra den skolan längre. Att den inte kommer vara en del av mej längre. Tack vare skolan är jag den jag är. Jag hade inte varit den jag är, jag hade inte varit samma utan skolan och människorna där. Tack vare skolan gick jag igenom det jag gjorde. Även om skolan innan påverkade mej på ett dåligt sätt, hade jag inte lärt mej det jag gjort, om det inte varit för den. Därför känns det som om jag är skyldig den något. För den/dom har gett mej något som aldrig någonsin kan ersättas. Och nej, jag tänker inte lista och beskriva allt, för det skulle ta så lång tid. Och även om det sen gått en lång tid, kommer jag alltid minnas och sakna den och folket, för de var en så stor del av mej så länge.

Yes, säg vad ni vill, men det är så jag känner och det är så det alltid kommer att vara för mej. Och det finns inte en enda sak jag gjort där som jag skulle vilja göra ogjord. Det finns inte en enda liten sak jag ångrar där, för då hade jag inte varit densamma. Och I guess man kan sammanfatta hela den här röran med ett enda ord: Tack.