As the title says. Känns som om jag bryr mej för mycket, helt enkelt.
Det finns två sidor av det though:

Känns som en stor jävla svaghet, särskilt när man sagt till människan allt man vill säga, och sedan ångrar sej när allt inom mej börjar koka sönder, hela kroppen börjar skaka, tårarna börjar rinna, och man vill verkligen inget annat än att dö i det ögonblicket..

Fast jag kan inte hjälpa det, ibland känns det som en otrolig styrka. Ett övertag jag har, för jag kan säga så. Jag kan känna så. Jag kan säga till människan hur mycket den betyder för mej.

Tills du kom in i bilden. Då förändrades det. Då delades jag i två halvor, jag blev två olika sidor. En sida av mej tänkte att jag bara skulle säga det. Låta det vara så enkelt, bara få ut det. Den andra sidan av mej sa att: Varför? Varför skulle den personen bry sej, känna samma sak?"
Och så har dom rösterna överröstat varandra i flera månader. Men egentligen har den "dåliga" sidan egentligen vunnit, för jag bara går här, och har fortfarande inte sagt/visat det. Fast en del av mej har nog gått runt och hoppats på att du skulle ta steget, att du skulle vågat, istället för mej. Så att jag skulle slippa vara modig.


Varför, varför vågar vi inte?

Allt vi har är det här. Det här livet. Det är allt vi får. Borde inte det få oss kämpa för det vi har? Borde det inte få oss att se förbi allt, och få oss att våga? För om man tvekar hela livet, ångrar man sej tills det är försent. Och då får man leva med det. Man får leva med sej själv, och sin feghet. Man får leva med ånger, resten av livet.
Om det inte är det som får en kämpa, vad är det då?
Vad är det?
Ska vi bara sitta och hoppas på att andra gör saker för en?
Sitta och hoppas, sitta och fega, hela livet?
Ska vi sitta här, föralltid, och aldrig våga?
Nej.
Vi ska resa oss upp, vi ska våga.
Våga vara modiga, våga trotsa fegheten.
Vi ska våga gå fram till personen som betyder så mycket, och säga just det: "Du betyder mycket för mej".
Sedan kan dom ta det hur dom vill, men då har du ju fått det ur dej. Då har du det inte inom dej längre. Då finns det i luften, och vadsomhelst kan hända. Då slipper du fundera på vad som hade hänt, om du vågat.
Vi ska våga. Vi ska sluta fega, för det här livet är somsagt förmodligen allt vi har. Och det är för kort, för kort för att vi ska tveka. För kort för att vi ska undra. För kort för att vi ska vara fega. Det, om något, borde driva dej. Det driver mej nu, det känner jag. Jag ska våga.

Det kan betyda otroligt mycket också, för personen som får höra de få orden. Det kanske till och med räddar liv, för att den personen trodde att den bara gick är och var osynlig.
Så med sina ord, kanske man gör dom synliga. De få orden, kanske var allt den personen väntade på, ville höra.
De få orden kanske gav personen hopp. Då räddar de orden båda två.
För om man har orden gömda inom sej en lång tid, kankske dom börjar äta upp dej. Man går runt varje dag, och vill våga. Man vill inget annat än att våga. Man hoppas inte på någonting annat, än att en dag att man ska våga.
Det måste ju ändå vara så mycket bättre, att ha sagt det och att slippa ångra sej, än att leva med att aldrig sagt det.

"Du betyder mycket för mej. När jag ser dej, vill jag inget annat än att vara nära dej. Allt jag någonsin tänker på, är att hur det skulle vara att vara med dej." De enkla meningarna. Borde de egentligen vara så svåra att säga? Borde de orden vara så svåra att få ur sej? Det är ju bara ord. Även om man menar det, är det bara ord. De 33 orden, är de så svåra? Tydligen, för vi går runt och tvekar så länge. Men vad är vi rädda för? Att personen ska neka? Att personen ska gå runt och säga till andra allt det du sa, allt det du menade från ditt hjärta? Att personen ska svara dej genom att säga: "Vad sött, men jag har redan någon annan.", och att man tvingas gå runt och se dom personerna vara tillsammans, precis som du vill vara med den personen? Att personen ska stampa på ditt hjärta tills det brister och du vill dö? Att personen faktiskt känner samma sak? Eller är vi rädda för att vara som alla andra? Eller, är vi helt enkelt bara så rädda för att visa vad vi känner, att blotta oss? Är vi rädda för att bara visa oss mänskliga? Är vi rädda för att vara människor?
Nej, no more. Det är slut med det.





Jag vet att jag ska våga. Vågar du?