Jag minns att jag tittade upp i taket. Jag minns att jag tittade åt sidan. Jag minns att jag först tittade varsomhelst utom där jag egentligen skulle titta. Sedan log jag och tittade rakt fram. Det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv. Som om tiden stod stilla bara för oss ett ögonblick. Jag stod med en av personerna som betyder mest för mej i hela världen, för att den personen har fått mej må bra så många gånger, den personen har hjälpt mej att sluta tvivla och börja tro, få saker hända istället för att undra, att andas och leva istället för att låta mitt liv passera utan att göra något. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner, men det skulle fortfarande aldrig vara nog för att beskriva mina känslor för personen. Det är aldrig nog, mina känslor är gigantiska som de största haven och det är det bästa jag har någonsin upplevt. Även om tiden går och minnet flyter bort, kommer det ändå vara mitt minne. Det var min dag, vår dag. Det var det ögonblicket där allt var tillräckligt, allt var perfekt och allt var fulländat. Jag kommer alltid bära det minnet inom mej, djupt inne i hjärtat kommer jag ha det, och jag kommer aldrig låta det försvinna från mej. Vad som än händer, vad som än kommer, ska jag alltid minnas den dagen och låta mina känslor från det ögonblicket ta över. När det blir svårt ska jag ha den dagen i tankarna, för då kommer den fylla mej med en så enorm glädje och hopp igen, så att jag hittar min väg tillbaka. Med det minnet kommer jag alltid hitta tillbaka, aldrig sluta tro och aldrig sluta leva. Den dagen lämnar aldrig någonsin mej, för den dagen gjorde mej till den lyckligaste människan på jorden. <3

"Kommer sakna Roland så in i helvete. Det kommer ju aldrig aldrig aldrig vara detsamma utan honom. Aldrig. Och det bara... skrämmer mej. För att, det känns liksom, sen jag började lyssna på dom, så riktigt mkt då, så känns det som om dom har fyllt ett slags hål inom mej, ett tomrum. Där jag hade inget i innan. Och det är därifrån jag får styrkan att kämpa. Det är dom som gör det. Och jag är bara rädd att det kommer försvinna, tänk så blir jag som jag var innan igen. Då jag mådde så sjukt dåligt. För att när jag lyssnat på dom och sett dom live, och träffat dom, har jag alltid tänkt typ: "Åh, vad bra att dom finns. Dom ska stanna där, dom ska ingenstans." Och nu slutar han. Det bara.... Jag trodde inte det skulle hända. Jag trodde dom skulle bli ett av dom banden som höll ihop länge. Inte att nån sluta, men när dom skulle sluta på riktigt, gjorde dom det gemensamt. Och det är inte samma sak utan Roland. Inte samma trygghet. Det blir liksom nytt. Det har alltid känts så tryggt och säkert när jag lyssnat på dom, som om det skulle vara förevigt. Då kommer ju det ändras. Jag kommer inte lyssna på dom mindre eller så, absolut inte, men.... Det kommer bli så annorlunda bara. Jag kommer ju aldrig mer kunna lyssna på dom utan att tänka att han ska sluta. Och tänk så går jag där och ser dom, och så äre en ny sångare liksom. Fan vad skumt det kmr va om dt händer. Kommer ju för fan börja gråta då. Men dom andra i bandet kommer säkert klara sig precis lika bra, så... men ändå, jag önskar att alla..... fans kunde övertala honom att stanna eller nåt, maha. But still, det är liksom hans ensak att han slutar. Och ofc får han sluta, det bestämmer ju han själv. Men ändå. I stort sett ALLA är ju helt förstörda över att han ska sluta. Ohmy, jag kmr tänka på det somfan och cry a little (eller somfan?) när den sista konserten pågår med honom. Fan då. Måste det hända? Kan han bara inte... lösa allt och bara, fortsätta? För allas skull?"

Och jag är medveten om att det låter som om jag tror att allt kommer gå massa åt helvete för att han lämnar. Men det gör jag inte. Det kommer det inte göra. Det kommer säkert gå minst lika bra för Sonic. Så jag tror på dom.



Ohmy det här blev ett shietlångt inlägg. Men ja, that's how i feel. That's how i'll always feel.
mup...... that's kinda it.
oh and btw, jag älskar Sonic <3

Heyheyheyheyheyheyhey!



Right now sitter jag och lyssnar på världens bästa Sonic Syndicate! <3 Finns inget bättre
Oooch jag sitter och väntar på att Nea ska komma... eller, ja. Hon kommer om nån timme, but what the hell.
Den här veckan har varit massa great, sista dagen imårn då. Och jag har absolut ingen jävla aning om vad jag ska göra i helgen. Plugga? Fan heller. No way! Um.. men det blir väl att jag sitter här massa och skriver, om important stuff. (Det VAR faktiskt meningen att jag skulle skriva... viktiga saker. Men, det orkar jag inte.) Och sen (förutsatt att Bella + Johnn är hemma) ska jag glo massa One Tree Hill ofc. Och juste, jag ska glo Heroes också. Och en hel massa bilder ska läggas in från kameran och redigeras, och maybe läggas upp här, om jag pallar. Vilket jag inte tror, men ändå.

Jag villvillvillvillvillvill ha sommar! För att den kommer bli så jävla great. Föratt.... Jag ska träffa världens bästa Neapea när hon är i Danmark, jag ska träffa världens bästa Bella i Stockholm (+ maybe Sonic too), jag ska hopefully med den andra världens bästa Nea gå och se världens bästa Sonic Syndicate i (världens bästa?) Hultsfred, och jag ska träffa mina världens bästa människor. = Den här sommarn ska bli världens bästa ffs! Mihii.

Back to.. me being annoying! :D
Eller weeeell, jag kände mej faktiskt ganska klar där. Och snart kommer jag skrika som en värsta galning av lycka. Dunno why though. Började tänka hur det var på Sonic konserten, och jag bara... det var så fucking bäst. Känslan av att bara vara där, och sen att träffa den ena sångaren (Roland) ohmy. Finns inget lika underbart som det. <3 Dom är like... det enda bandet som har fått mej sjunga till varenda låt, haha. Fast growla kan jag inte, så... lol




All of my life, I've been waiting for someone like you
To fill the void inside of me
Even if there's ten thousand miles between us,
You'll always be the one closest to my heart

Neapea och Isabelle... det är ni. Ily <3

Ahmagaad, jag kommer seriosly snart sitta här varje dag och bara... skriva massa onödiga saker. But still, det är kul för mej, för jag kan sitta här och... babbla hur mkt skit som helst. Maha.
Vi hade nån sorts..... ringdans idag. Ooops, en tramp på Neas fötter ännu en gång. Men det var kul a hell actually. Det såg nog massa sjukt roligt ut, alla liksom bara sprang runt i salen dåva, och tog tag i varandras händer & blabla. Muuu, jag är sjukt trött. Dunno why really. Men, ska försöka såva tidigare. Och imååårn är jag troll. Troll älskar vi. Särskilt dom med blåttilåttlåttilåttlåttilått (blått dåva) hår, som jag kommer ha. Var på gitarr idag, det var..... segt. Som satan. Världens sämsta låt spelade vi också, "I wish i was a punkrocker" - blaha. Not fun at all.

Nuhuu tycker jag att jag inte skriver nåt vettigt, så... btw bara att isabelle är... min massa överheta golvmopp <3 och jag kom precis på att dt är sommar snart... och då träffas vi maybe :*



Menmenmen.... hejhejdådådå!