Asså, I'm sure det här kommer låta helt... skumt? But i really don't give a fuck. Och jag måste faktiskt skriva av mej massa om det här. [Och bloggen ÄR ju till för att jag ska skriva om en massa stuff som jag annars inte skriver/säger. För mej äre i alla fall så. Jag skriver allt som jag inte kan forma ord till annars.]

Det har alltid känts som om jag har gått omkring och... typ väntat på något som ska rädda mej så länge. På något som ska liksom öppna mina ögon och få mej att sluta falla. Och that's the thing... Sonic Syndicate är det något. Jag vet hur det låter, men det är dom som hindrar mej från att landa på marken när jag mår som sämst. Det är dom som får mej att faktiskt inse att det är värt att kämpa, och att det faktiskt kommer att bli bättre. Och det känns som om... in a way, att dom gör mej hel liksom. Sjukt svårt att förklara, men när jag lyssnar på dom äre som att... allt liksom faller på plats och blir mycket lättare. Det är dom jag har väntat på all den här tiden, det är dom som verkligen drog upp mej. För dom är så jävla awesome och känslan av att se dom & träffa dom var fucking obeskrivlig. Srsly bästa dagen ever. For real. 10/2 - 09 <3

Dom liksom... träffar alltid mitt i prick med sina texter, det är fan galet. Dom får liksom allt annat att kännas verkligt. Allt make sense på grund av dom. Dom är the reason... till att jag ens orkar med allt. När jag mår like sämst i världen så får dom mej att känna att allt kan lösa sej, och att jag inte ska ge upp bara för det är kämpigt. Dom är totally my world.

Forever isn't long enough
In the company of you
Forever
My heart will always beat your name



Massa... stuff jag skrev a while ago:

"Kommer sakna Roland så in i helvete. Det kommer ju aldrig aldrig aldrig vara detsamma utan honom. Aldrig. Och det bara... skrämmer mej. För att, det känns liksom, sen jag började lyssna på dom, så riktigt mkt då, så känns det som om dom har fyllt ett slags hål inom mej, ett tomrum. Där jag hade inget i innan. Och det är därifrån jag får styrkan att kämpa. Det är dom som gör det. Och jag är bara rädd att det kommer försvinna, tänk så blir jag som jag var innan igen. Då jag mådde så sjukt dåligt. För att när jag lyssnat på dom och sett dom live, och träffat dom, har jag alltid tänkt typ: "Åh, vad bra att dom finns. Dom ska stanna där, dom ska ingenstans." Och nu slutar han. Det bara.... Jag trodde inte det skulle hända. Jag trodde dom skulle bli ett av dom banden som höll ihop länge. Inte att nån sluta, men när dom skulle sluta på riktigt, gjorde dom det gemensamt. Och det är inte samma sak utan Roland. Inte samma trygghet. Det blir liksom nytt. Det har alltid känts så tryggt och säkert när jag lyssnat på dom, som om det skulle vara förevigt. Då kommer ju det ändras. Jag kommer inte lyssna på dom mindre eller så, absolut inte, men.... Det kommer bli så annorlunda bara. Jag kommer ju aldrig mer kunna lyssna på dom utan att tänka att han ska sluta. Och tänk så går jag där och ser dom, och så äre en ny sångare liksom. Fan vad skumt det kmr va om dt händer. Kommer ju för fan börja gråta då. Men dom andra i bandet kommer säkert klara sig precis lika bra, så... men ändå, jag önskar att alla..... fans kunde övertala honom att stanna eller nåt, maha. But still, det är liksom hans ensak att han slutar. Och ofc får han sluta, det bestämmer ju han själv. Men ändå. I stort sett ALLA är ju helt förstörda över att han ska sluta. Ohmy, jag kmr tänka på det somfan och cry a little (eller somfan?) när den sista konserten pågår med honom. Fan då. Måste det hända? Kan han bara inte... lösa allt och bara, fortsätta? För allas skull?"

Och jag är medveten om att det låter som om jag tror att allt kommer gå massa åt helvete för att han lämnar. Men det gör jag inte. Det kommer det inte göra. Det kommer säkert gå minst lika bra för Sonic. Så jag tror på dom.



Ohmy det här blev ett shietlångt inlägg. Men ja, that's how i feel. That's how i'll always feel.
mup...... that's kinda it.
oh and btw, jag älskar Sonic <3