Jag minns att jag tittade upp i taket. Jag minns att jag tittade åt sidan. Jag minns att jag först tittade varsomhelst utom där jag egentligen skulle titta. Sedan log jag och tittade rakt fram. Det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv. Som om tiden stod stilla bara för oss ett ögonblick. Jag stod med en av personerna som betyder mest för mej i hela världen, för att den personen har fått mej må bra så många gånger, den personen har hjälpt mej att sluta tvivla och börja tro, få saker hända istället för att undra, att andas och leva istället för att låta mitt liv passera utan att göra något. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner, men det skulle fortfarande aldrig vara nog för att beskriva mina känslor för personen. Det är aldrig nog, mina känslor är gigantiska som de största haven och det är det bästa jag har någonsin upplevt. Även om tiden går och minnet flyter bort, kommer det ändå vara mitt minne. Det var min dag, vår dag. Det var det ögonblicket där allt var tillräckligt, allt var perfekt och allt var fulländat. Jag kommer alltid bära det minnet inom mej, djupt inne i hjärtat kommer jag ha det, och jag kommer aldrig låta det försvinna från mej. Vad som än händer, vad som än kommer, ska jag alltid minnas den dagen och låta mina känslor från det ögonblicket ta över. När det blir svårt ska jag ha den dagen i tankarna, för då kommer den fylla mej med en så enorm glädje och hopp igen, så att jag hittar min väg tillbaka. Med det minnet kommer jag alltid hitta tillbaka, aldrig sluta tro och aldrig sluta leva. Den dagen lämnar aldrig någonsin mej, för den dagen gjorde mej till den lyckligaste människan på jorden. <3