Jag hade tänk att publicera dethär för ett tag sedan, men - better late than never. Så det mesta som jag skrivit är gammalt. Eller nej, kanske inte det mesta. Det som jag skrev idag kan jag markera med ett: > (lol) Resten är från nåra veckor sedan.
Okej
Nu är det såhär
Jag tänkte bara skriva massa här nu
Det kommer att bli sjukt rörigt, men jag ber ingen att läsa det, så.. your choice
Jag måste helt enkelt bara skriva av mej.. om allting. En gång för alla, så jag får det ur mej
Och sen kan jag börja läka
På riktigt.

Det har alltid känts som om jag drar till mej problem. Som om jag är någon slags magnet, som om alla problem bara hittar mej. Eller jag hittar dom. Eller så kanske jag bara inbillar mej dom, helt enkelt. För ibland kan jag övertyga mej själv om att jag håller på att förlora en person, och sen när jag sagt det har den människan bara sett ut som ett stort jävla frågetecken.

Och jag bara verkar ha en förmåga att stöta bort människor hela tiden. Människor jag bryr mej om, som betyder mycket för mej, verkar förvandlas till främlingar för mej. Det är sjukt, för jag verkar göra det precis hela tiden. Men det kanske är jag. För jag brukar liksom gå in i mej själv, vara i min egen värld, inom mitt eget säkra lilla skal. Och jag kanske är så upptagen inne i mitt eget huvud att jag bara.. glömmer bort att allt annat existerar.
Sen är jag fantastiskt bra på att nedvärdera mej själv också. Otroligt bra på det är jag. Så jävla bra på det är jag. Jag vet att, jag måste verkligen sluta tänka så. Om jag låter det gå längre kommer jag bara förstöra mej själv. (Inte bokstavligt talat though) Men på insidan, kommer jag bara dras sönder, om jag låter dethär dra ner mej i mörkret.
Ibland kan jag inte låta bli att undra om jag är en dålig människa. För att det känns ibland som om jag begär för mycket av människorna i min närhet. Det känns som om jag bara drar med mej dom ner i fallet.
Och ibland undrar jag om jag verkligen har förändrats så mycket det senaste halvåret. Men jag kanske inte har förändrats alls. Jag kanske bara är precis samma person. Jag kanske bara inbillar mej själv att jag har ändrats. Jag kanske bara inbillar mej allting...


Jag vill kunna andas ut och in igen på egen hand, utan någon slags symbolisk gasmask. Jag vill kunna ta andetag utan att det bränner i halsen, jag vill kunna se tillbaka i tiden utan att gråta, jag vill leva som jag gjorde innan..

> Och till alla som läser dethär: Försök få in i era huvuden, att jag gör dethär för mej själv. Jag gör det här för min skull, ingen annans. Jag gör det för att jag ska må bättre, för att jag ska få det ur mej. Jag gör det inte för att alla andra väntar sej, eller för att alla andra mår bra och hoppar skuttiga hopp. Jag gör det för att jag ska bli starkare, och jag tror om jag skriver dethär så lär jag känna mej själv bättre, blir säkrare på mej själv, och, igen, bli starkare.
Och helt ärligt så skiter jag i om ni tycker det här är alldeles för personligt att skriva på min blogg, där hela världen kan se det. Men vet ni vad? Hela världen ser inte det här. In fact, hela världen skulle kunna se det, och jag skulle inte ens brytt mej.


För ett tag sedan skrev jag ner det här:

"För två år sedan trodde jag att jag var illa ute. Men sanningen var - är - att jag inte ens var i närheten av det mörkret jag famlar i nu. När jag är lycklig, är det bara små glimptar av solen som trängde sej igenom den mörka barriären runt mej. Men trots det jag gått igenom, klarade jag mej. Och det ska jag göra nu med. Jag ska sluta famla i mörker, jag ska klättra upp ur det till synes oändliga hålet av mörker, jag ska klamra mej fast vid ljuset. Jag ska, starkare än någonsin, ta mej upp, nå solen och kunna röra vid den."

> Visserligen har jag redan tagit mej upp. Eller, jag kanske fortfarande kämpar mej uppåt. Det tar väl bara naturligt att det tar lite tid innan jag känner att jag helt och fullständigt har tagit mej upp. Tills jag känner att jag faktiskt rör vid solen.
Men det kommer jag göra. Jag kommer att komma över allt. Jag är redan halvvägs, om inte mer.
Och vet ni när jag insåg att jag var på väg upp? När jag för någon vecka sen mitt i natten låg och lyssna på Rob's låt I was broken. Då bara jag kände det. Jag kände att någonting höll på att förändras, att jag skulle må bättre, och att det skulle hålla. Jag förstod att allt det som har hänt mej, är livet. Livet är hårt ibland, och det kan få dej att må så dåligt att du bara vill gräva ner ett hål i marken och lägga dej där, och låta livet begrava dej. Men vad som än händer, klarar man sej. Jag klarar mej. Det har jag alltid gjort, och det kommer jag alltid, alltid, alltid göra. Jag kände mej stark på riktigt igen, inte bara som en av alla gångerna det gått upp och ner. Jag kände att jag verkligen är stark, på riktigt. Efter allt som jag gått igenom, är jag starkare än någonsin. Och jag vet att det säkert kommer komma tider där jag tvivlar på mej själv, eller där jag känner att jag inte kommer klara det. Men då ska jag gå tillbaka till just dethär inlägget och inse att jag blir starkare och starkare och starkare för varje sak som händer mej. Varje sak som händer kan bara göra mej starkare.
Jag tror det här var allt jag skulle skriva, faktiskt.
Stronger and stronger!